Ap-skam

Tänk dig smörbollar. Sen tänker du dig att du går gatan fram. Du har shades på dig och stirrar på alla rumpor i smyg. Plötsligt går du på en isfläck och halkar rakt omkull. Klassiskt för tvåbenta. Trots att det är dig det är synd om, så ser du dig skamset omkring som att du gjort fel. Fy så du skäms.
Tänk dig sen att du springer till bussen. Du svettas och stånkar. Dörrarna stängs precis framför dig. Det var en sur chaufför idag. Trots att du bara sprang lite så kändes det fånigt när du inte hann fram i tid. Fy så du skäms.
Du sitter på spårvagnen. Läser en bok om suicide. I ett hörn sitter fyra personer av det sexigare könet. De skrattar och sneglar på dig. Pratar de om dig? Har du snor i näsan? Åh nej inte igen! Fy så du skäms.
Vad är det med oss att skämmes ögonen ur oss för dumheter? Man kan dessutom gå så långt som att säga att alla är medvetna om att det är dumheter. Ändå kommer skammen krypandes när man ägnar sig åt annorledes beteende.

"Det är stört att leva inuti dom där konstiga tankarna. Vad fan, det är ju inte du mot vi. Alla är ensamma och tillsammans."
/milq

Ja spekulativa katastroftankar har vi alla, trots att vi vet att det är nonsens. Man kan inte stoppa tankar. Det går dock alltid att tänka en ny tanke efteråt. Till exempel om du ska säga hej då till frugans man och den ena går in med en kram, medan den andra sträcker fram kardan.
Då kan man lätt tänka, "usch vad konstigt det blev. Alla hatar mig". Nästa tanke kan då vara, “fast ingen bryr sig om konstiga kramar”. Ju mer meta du kan vara desto bättre: “Jaha här kommer ap-skammen. Så kan det gå.”
Jag brukar se det som att jag har en väldigt ängslig liten roomie i hjärnan. Den pratar med hög gäll röst och får det att låta som att den talar för resten av kollektivet.

Man kan också påtala det. Ja man kan kommunicera sig ur ganska mycket ap-skam. "Vilken konstig stämning det blev min kära fruman." Han skrattar och nickar. Plötsligt stannar ni båda upp. Skratten byts till allvarliga blickar. Långsamt lutar ni er framåt tills ni kan känna varandras skälvande andetag mot den andres läppar. Kyssen som följer är nästan hårdhänt. Ni exploderar i varandra som att det är det här ni längtat efter kanske hela livet. Se så bra det kan gå om man kommunicerar.

Men åter till pinsamheter i det offentliga rummet. Jag brukar tänka att främlingar är spöken. De swishar förbi i ögonvrån och spelar ingen roll.
"Var det bra så?" frågar kassören på Coop.
"Vik hädan gast!" väser jag och sliter åt mig kvittot.