Människostigen hem till mig

Träffade ett rådjur på vägen till soluppgången.
Ögonblicksbilder som är enkla och kanske kan betyda något om de stod där i stillastående polaroidglans. Men det kommer en till vinter snart. Det kommer en till vinter snart och den där polaroiden kommer nog fan att göra nytta då. Kom ihåg den. Kom ihåg att frammana ett rådjur i skogen, tio meter ifrån dig - så nära att du nästan kan sträcka ut handen och vidröra.

Frammana ljummet grönt te ur en termosmugg och frammana svalkan, ljummen sommarmorgon mitt i en gassande het helg, frammana blickar över staden och solen som kastar sina färger mot molnen. Du kommer att behöva den där skiten när vintern kommer, för den kommer.

Har alltid undrat hur jag ska överleva ännu en vinter - de är barska. Man huttrar runt i snön. Det är mörkt nästan hela tiden. Mörkt. Tänk dig: det kommer att vara mörkt nästan hela tiden i månader. Mörkt och vit snö omvartannat.
En dag kommer jag att vakna här och det är mörkt när jag vaknar och det kommer att vara mörkt när jag lägger mig. Mörkt hela tiden förutom en liten springa av ljus mitt emellan.

Tänk att omfamna någon och på så vis också omfamna hela världen, i allt mörker och med snön omvartannat. Stanna kvar under täcket och bara få omfamna, knappt ens känna. Omfamna. Någon; och därmed också sig själv och resten av det också.

Det var kaniner på vägen sen, när jag gick människostigen hem till mig.

Resten av det också, alltihopa. Om det omfamnade mig skulle jag kunna återgälda gesten? Orkar jag med att återgälda den gesten, göra den rättvisa? Det är som de tuffa jävlarna sa, mina tuffa jävlar - mitt apgäng, det är som de sa med att man är bra och man är dålig. Nummer två vet vad jag snackar om. Han vet att det inte bara är helvete utan det är himmel där också på insidan av varenda jävel och på insidan av varenda jävel kommer alla de andras himmel och helvete bara spegla av sig.

Det är märkligt hur man kan känna sån jävla samhörighet men ändå, samtidigt, vara så totalt jävla ensam - en kosmonaut i ett evigt mörker. Man är som det där stjärnfallet jag såg när jag rökte cigg på balkongen. Svart - sen en ljusglimt som drar ett streck över allt det svarta och försvinner igen. Precis så in tune med precis allt men ändå så hjärtskärande jävla ensamt.

Kom ihåg att frammana allt detta detta.

--- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- ---

Idag slog det till; i precis samma ögonblick som jag slog igång Daniel Norgren-listan började duggregnet lägga vattendroppar på köksfönstret. Hösten har börjat komma krypande. Och just nu ser jag fram emot den. Det blir dags för Daniel Norgren och överrockar och gamla kepsar och kängor. Snart blir naturen flerfärgad igen. Svamparnas säsong kommer. Ruskvädrets säsong. En kopp te under en filt-säsongen, gamla filmer på repeat, dra sig för att gå ut tills regnet avtar och sen frisk höstluft efter ett riktigt oväder. Så kan det bli, det kan man se fram emot.