Dikt nr. 33

Ibland känner jag ett konsekvent ordflöde strömma till i mig,
jag känner mig lustfylld:
halvdöd, hjärndöd = småpilsk.
(Obestämbar?)
Jag vill sätta ord på opassande saker,
jag ska kanske göra lögn.
Jag tänker aldrig sätta ord
på saker som leda eller ångest.
Giljotin, tar ditt liv.
Slentrian, gör dig svag.
Orörlig:
Koprolit.

Notera den hårda brytningen,
sättet på vilket ett ord så
fullkomligt kan streta tvärtemot
Så som sig bör. Så som sig gör,
illuminerade metafor.
Fossiliserat ljus
magnetiserande ljudvåg.
Varje gång jag hör dig tala
får jag avskalade aforismer,
multiplicerade i mig.
Maximerade från dig.
Inneslutna i torkad lera
och smältande snö.
Släppa ut sig till våren
och fly till varmare trakter,
begravas i sand.
Smådjupmjuksmakande orgasmorgier
av krassa ambivalenser,
han kan inte styra därifrån - sluta låtsas:
Maskopi.
Struttar runt i en stad
och letar ledtrådar,
snubblar på någon slags moral -
som avsaknaden av någon slags etik.
Med ett teleskop riktat rakt in
i någons något.
Med bränd bakelit under huden
och se hur den strömmar
från ditt hår och lyser under
dina naglar.
Nu gör han det där
jag tycker om så mycket,
snart kommer alla att förvånas.
Så fort dom förstår hans önskans mål
i någots sista andetag:

(Rep, bundna knappar löses
i lycka utan glas
som av snidet gnistregn.)

Jag drömde till sist
en dröm utan glödande ögon,
spelar på vinglas
alla dom där solnedgångarna.
Själv lägger jag mig blottad
i en snödriva i ren förvirring,
i konstlad ambivalens
inför mitt känslomässiga val.
Helst vill jag bara ha
ett läppstiftmärke från en målad läpp
på min hals.
I både nästa och följande ögonblick,
någons kupade händer runt mina
testiklar.
Som då jag bröt upp plankorna
och var där ingen fick vara,
allt det där hamrar med kraften
av ett megaton mot mitt sinne.