Dikt nr. 19

Och blodet plumsade ner på golvet som sockerkasdeg,
som om någon ville hämnas och visste att det var
dom som skulle få städa upp den där röran.

Och ingen kropp fanns att hitta på platsen där dom
stod knäböjda, inga vita knotor i utstuderade mönster
för att visa dom varför man måste kunna SE.
Inte en enda av dom hade ens tänk tanken att alla
dom där cigaretterna och resväskorna skulle ta ut sitt pris.

Hon hade varit Afrodite, ett levande monument över
allt det vackra och visst tänkte dom "Vi har säkert missbrukar henne".
Men dom valde det vana, att inte se det varma nystan
som binder dom alla samman med henne.

Innan vi blir sommarsolstånd vill jag skicka varma hälsningar:
Dra en suck av lättnad, allihopa. I KÖR!