Dikt nr. 1

Det första huset blev alltid vackrast.
Plastbitarna föll med känsla och nålstack dina fingrar som nikotin & koffein.
Men ingen värld är stor nog att bestå,
tummen avbildar mönstret
två gånger fyra hål i rent raseri
för visst blöder det när legoklossar opassar

Hus efter hus byggs,
alla apor av ett original, nostalgi,
Lika nya som vardagsmatköket som bytte spis.
Felet kanske är, att du aldrig glömde aldrig suddade ut.

Drömmen lever om total rasering
inget kvar utom tummarna