Ishockey

Det är ju nämligen så att hockeyn ligger tung över Örnsköldsvik. Det kan kännas som att vart man än vänder huvudet finns något som bär på en liten historia om hockey. Vem man än pratar med har sin personliga arsenal av hockeyanekdoter; "jag gick i skolan med den och den", såna saker. Historierna sprider sig regelbundet om hockeyspelaren som kommit hem till stan efter en karriär i NHL och håller på att bygga en ny lyxkåk på något avskilt hörn av stans utkanter. Eller så står det plötsligt i lokaltidningen om hur någon ung man som blivit obegripligt förmögen på sina hockeytalanger finansierar det ena eller det andra i sin gamla hemstad. Peter Forsberg bygger en golfbana, eller vad det nu har varit genom åren.

Det tycks oundvikligt att man samlar på sig sin egna lilla samling hockeyanekdoter om man spenderar några år av sitt liv i Örnsköldsvik. Jag själv är inget undantag. Det är allt från att köa med sin pappa som inte bryr sig om hockey för att signera ett hockeykort till hur alla kidsen strök runt bakom Kempehallen under Modos hemmamatcher - för under första pausen öppnade de alla dörrarna mot baksidan så rökarna kunde strömma ut och röka och kidsen strömmade in och kunde se resten av matchen gratis. Många gånger var jag en av alla kidsen där på hallens baksida. Jag minns inte en enda match jag smet in på, men jag minns spänningen när dörrarna öppnades och människor strömmade ut och började tända sina cigaretter. Jag minns spänningen när man gjorde sig så osynlig som möjligt i vintermörkret och så snabbt man kunde smet in genom dörrarna och försvann i folkmyllret där inne.

Eller om hur Markus Näslund växte upp några hus från oss. Föräldrarna Näslund bodde kvar även under min tid i området och än idag är föräldrarna Näslund mycket goda vänner med min far och hans fru. Här kan man knyta in en annan prominent del av Örnsköldsvik; religionen. Pappa Näslund är nämligen äldste i stans pingstförsamling - han menar att han talar med Gud. Tänk den som gjorde det. För mig har herrarna Näslund och Rudefors vänskap alltid framstått som underlig. Herr Näslund är äldste i pingstförsamlingen och lever för sin hockey och sonens karriär. Herr Rudefors är närmast antiteistisk i sin avsmak för religion och är av sorten som anser att ett sportintresse i det närmaste är en karaktärsfläck. De båda herrarna har tydligen löst detta genom att komma överrens om att aldrig någonsin diskutera varken religion eller sport med varandra. Hockey kan visst skänka samhörighet, eller så struntar man i det.

Relaterat till detta så finns även berättelsen om den där lyxkåken den hemvändande hockeyhjälten bygger. En sommar för några år sedan stannade jag till hos min pappa i Örnsköldsvik ett tag och en morgon begav jag mig ut på en springtur. Naturligtvis så viker jag av från asfalten mot skogsstigarna så fort jag kan. Efter en stund springer jag rakt in i vad jag uppfattar som en gigantisk och smaklös Beverly Hills-herrgård, upplevelsen är surrealistisk - ena ögonblicket bara tallar och i nästa ställs man öga mot öga med den synen. När jag kommer tillbaka efter springturen frågar jag min far om den malplacerade lyxkåken i skogen. "Jaha, nä, det är Markus nya hus.", är svaret jag får.
Senare åker jag bil och passerar stadens nya hockeyarena, en gigantisk vit och röd kloss byggd så nära havet att man undrar om den ska trilla i. Fjällräven Center, det är alltid företagssponsrade namn nuförtiden. Ett Kempehallen kommer aldrig att byggas igen. Jag tänker på att marknadsidealen verkar ha tagit över hockeyn också. Och jag tänker på kidsen, dagens kids i Örnsköldsvik, som aldrig kommer kunna smita in genom de öppna bakdörrarna - förbi rökarna - i första pausen och försvinna in i pausmyllret av människor inne på arenan för att se resten av matchen gratis. Och i det ögonblicket har väl hockey plötsligt gett även mig en underlig känsla av samhörighet.